Det ena roligare än det andra...

Ibland undrar jag hur man är funtad om man skrattar varje gång man ser en sketch som man själv varit med och jobbat ´med sedan starten. Förvisso inte skrivit texten till själv, men ändå hört och sett minst tjugo gånger. Idag skrattade jag så jag grät och inte kunde se manuset när en av aktörerna bad om hjälp. Och det är ta mej katten - för övrigt ett ovanligt välfunnet uttryck i det här sammanhanget - inte bara jag som skrattar. Övriga aktörer och kringfolk strömmade till för att de så gärna ville se "Kattproblem" - igen.

Ni som är med i produktionen vet ju nu precis vad jag menar. Ni övriga får tåla er tills ni sett föreställningen. Jag kan ju inte avslöja allt redan nu, bara trissa upp förväntningarna lite. Det som gör Kattrpoblem så oerhört rolig är egentligen inte själva innehållet eller manuset. Det är helt och hållet aktörernas förtjänst. Stefan gör här en enastående karaktärstolkning av ... ja, nu är vi där igen. Inte avslöja för mycket.

Jag skrattar åt andra nummer också, om än något mer behärskat. Liknande effekt har dock ett av inslagen i "Klockan tickar". När den helskruvade tonårssonen kommer ut på scenen och pratar blattesvenska då brister det alltid. Liksom när den samme son ska battla mikrofon med sin något töntiga pappa...

Aktörernas insatser är ovärderliga och jag förvånas ofta över vad man kan göra med ett manus. Manuset är naturligtvis viktigt, det är själva grunden. Men det är de som ska tolka och överföra innehållet till publiken som är hjältarna. Att publiken skrattar och begrundar beror också mycket på igenkänningsprincipen. ´Bra texter och sketcher innehåller sådant som den vanliga publiken - Medelsvensson - känner igen sig i.

Det är möte i Svenska akademins språknämnd där Irén, Gunnar och Anneli är ledamöter.