Med stolthet och saknad

Vaknar med en konstig känsla. Inser nu att det beror på att det är fredag och att det då är första ”normala” fredagen på sådär sju-åtta veckor. Fast var är ”normalt”? Kanske det är mera normalt att befinna sig i Medelvärlden än att sitta hemma och titta på Let’s dance eller vad man nu gör på fredagarna?

Hursomhelst så är det slut. Över. Fintito. Och det har varit en helt fantastisk resa. Från de första repetitionerna i början av november via premiären den 14 januari och totalt 13 fullsatta föreställningar. Internt så är det många som kommenterar att det har varit en ovanligt rolig, lugn och harmonisk produktion. Externt får vi ideligen kommentarer som att ”det här det bästa ni gjort”. Det sista känns alltid lika skönt att höra. För även om jag är osäker på att det stämmer, så är det ju publikens känsla som är det viktiga. Man lämnar oss och är nöjd på alla sätt och vis.

Varför fungerar det här med ”Lekebergsrevyn” så bra då? Jag försökte sammanfatta lite efter sista föreställningen och konstaterade bland annat att man har olika relationer och konstellationer som betyder mycket för en själv personligen. Man har sin ”revyfamilj”, man trivs ihop och svetsas samman av det man gör. Och så har man naturligtvis roligt.

För här är man ju egentligen bara för sitt eget höga nöjes skull och eftersom vi alltid levt efter principen som sossarna snodde för oss i förra valet - ”alla ska med” – så är det ju faktiskt ingen som behöver känna att man inte får göra det man vill. Man måste inget och man får allt. Ingen förmer än någon annan, som vi ju har sjungit i 13 föreställningar nu. Där har vi kanske en del av hemligheten med att vi är så många och att det går så bra för oss.

Cirka 1 500 personer har sett vår föreställning och drygt hälften av dem kommer från andra kommuner. Det har vi full koll på nu sedan vi tagit hand om biljettförsäljningen själva. Vi har dessutom sålt böcker för totalt 32 200 kronor som vi nu sätter in på Barncancerfonden. Helt underbart att få ut så många böcker (drygt 600, många la mer pengar än vad böckerna kostade) och samtidigt kunna bidra till ett angeläget forskningsområde.

Medelvärlden är härmed lagd till handlingarna och nu ska vi börja titta framåt. Det har jag förresten gjort ända sedan premiären. Bit för bit har jag börjat fundera på vad vi ska hitta på härnäst. Och jag lovar att det inte blir händelselöst, vare sig vi gör egna produktionen eller arrangerar tillsammans med andra.

Därför avslutar jag härmed Medelvärldsbloggen och tackar för de 3 103 besök som den hitintills haft. Och så döper jag om den och fortsätter berätta om vad som händer i Lekebergs Revysällskap och på Sparbanksbörsen.

Välkomna till ”Börsnoteringar”!

Tack för oss, tack för oss....

Ut eller in i dimman...

Nu när vi obevekligen närmar oss slutet på en fantatisk revyperiod är det många som börjar oroa sig för abstinensen. Att man kommer att sakna sin "revyfamilj". För vad man ska göra sen på helgerna. För om man nånsin kommer att få vara med om en lika rolig produktion igen.

Vi som varit med ett tag vet dock innerst inne att det går över ganska snabbt. Rätt som det är så sitter man där och tänker att "hur sjutton orkade jag hålla på med det där varje vecka när det finns så mycket annat kul i livet". För min egen del har jag alltid lyckats hålla abstinensspöket borta genom att ha ett nytt projekt på gång redan innan det gamla är klart. Och exakt så är det denna gång också, så jag hoppas det funkar på lördag kväll när vi för sista gången konstaterat att "så mycket bättre när vi är tillsammans".

Men innan dess återstår först och främst tre föreställningar där vi ska ge järnet på alla plan. Förresten så finns det ett mindre antal biljetter kvar till onsdagens extraföreställning. Sprid detta till de stackare som ännu inte sett Medelvärlden.

Sen har vi en rejäl efterfest att se fram emot med galna "scenerier" och nostalgisk gemenskap. För att inte tala om återträffen den 16 april. Den, mina damer och herrar i produktionen, hoppas jag att ni redan skrivit in i era kalendrar.

Och till er som läser detta och inte ingår i Medelsvärldsgänget, kan jag bara säga att det kommer nya möjligheter att besöka oss på Sparbanksbörsen. Snabbare än röken försvinner på scenen efter Ladies Night på Röda Kvarn...

Kram till er alla!

... som med stor målmedvetenhet skapat ett tankeväckande dans- och teaterstycke ...

Har vi skapat ett nytt ord?

I vår revy har vi en sketch om hur Svenska Akademins Språknämnd diskuterar och beslutar om nya ord.
Det tycker både vi och publiken är kul, men faktum är att detta är mer nära verkligheten än vi kunde ana. Ordet ”medelvärlden” verkar vara ett tämligen nytt begrepp – i alla fall enligt Google.
Googlar man ordet i fråga får man för det första upp ”menade du mediavärlden?”. När man nonchalerat denna korkade fråga kan man konstatera att de första sidornas träffar enbart leder till Lekebergs Revysällskap. Det första man hittar som handlar om något annat är ett utdrag från Statistisk årsbok 2008 där det konstateras att …”livet och verkligheten skiljer sig från dikten och statistiken. Världen är inte medelvärlden och medelvärden kan endast grovt beskriva den.” osv…
Det må vara värt vad det kan, men faktum är att föreställningen gått som tåget från premiären den 14 januari. Fullsatt med råge och i skrivande stund, när totalt fem föreställningar återstår, har vi endast ett trettiotal biljetter kvar till extraföreställningen den 16 februari.
Vi tackar oss själva, varandra och vår härliga och trogna publik för att denna vår femte säsong på Sparbanksbörsen gett oss så bra medelvärden!

At your service

Som den trogne läsaren räknat ut för länge sen har jag haft som målsättning att låta alla produktionsgrupper synas i de här spalterna. En återstår, den allra största till antalet räknat. Den är faktriskt så stor att vi inte ens vet det exakta antalet. För även om servciegruppen har en fast kärna så är det många som mer eller mindre tillfälligt rycker in och jobbar här. Uppskattningsvis handlar det om 30-40 personer.

Vad gör man då om man är i servicegruppen? Jo, här finns det uppgifter för alla smaker och behov. Vad sägs om städning inför föreställning, fixa fika till logerna, tända marschaller utanför, ta emot bilar på parkeringen, stå i entrén, lägga upp mat, servera mat, ta upp beställningar vid borden och jobba i baren? Har säkert glömt något för det som är så bra med servicegruppen är att de här personerna fixat ALLT som inte ingår i något annat område. Och då menar jag verkligen allt.

Sedan ett antal år leds gruppen med fast och varm hand av Gill Kullberg som lägger mycket tid på att personalplanera. Inför en föreställning av Medelvärdlen behöver hon minst 25 personer för att det ska snurra runt på ett smidigt sätt. Och eftersom inte alla kan alla kvällar så är det ett pussel som ska läggas. Vi har några riktigt trogna själar som kommer i princip varje gång, många som jobbar väldigt många kvällar och några som tar enstaka dagar eller helger.

Ingen nämnd och ingen glömd brukar ju vara en bra regel i dylika sammanhang. Men jag tror inte att någon tar illa upp om jag nämner Leif Pettersson och Arne Örtgård. Dessa båda superservicekillar (som har sina respektive fruar på scenen) har under många år skött städningen av lokalen åt oss! Behöver jag säga mer?? I år har Arne varit lite justerad så de har inte kunnat dela på jobbet. Då har Leif gjort det ensam!!

Och i morgon är det dags igen. Föreställning nr 7 av 13. Betyder att vi i halvlek verkligen är i halvlek. Ska bli jätteroligt att få träffa alla igen och inte minst möta helgens publik. Det finns några i skrivande stund sex återbudsbiljetter till på lördag. För övrigt återstår 5 st till den 11/2, 43 st till den 16/2 och 2 st till den 18/2.

Koncentrationen är totalt när ett serviceinriktat gäng lägger upp maten som sedan ska bäras ut till gästerna.

(Foto: Gunnar Öquist)





För köket börjar det redan i morgon

Den arbetsgrupp som börjar tidigast varje vecka är köket. På torsdagseftermiddagen är det dags för Kjell, Anne-Marie, Tommy och Inga att börja förbereda inför fredagskvällens föreställning. Kjell håller förresten i gång hela veckan eftersom det är han som beställer och hämtar/tar emot varor, såväl till köket som till baren. I morgon förmiddag bär det exempelvis i väg till Berga gård där vi köper ägg till vår gubbröra.

Menyn i år består av gubbröra på fullkornsbröd till förrätt och varmrätten är fläskytterfilé med en mycket god specialsås samt ugnsbakade potatishalvor. Allt detta görs av det här järngänget i restaurang Bondbönans kök som vi hyr för ändamålet. I samma hus som Sparbanksbörsen även om det är en bit att rulla med vagnarna hit och dit.

Att vi har folk som gillar att planera och laga mat är en gudagåva. Kjell och Tommy har varit med varje år sedan vi började med detta i december 2003. Anne-Marie har några köksår på nacken och Inga är nyvärvad för i år. Både Anne-Marie och Inga har varit med i servicegruppen tidigare.

Köksgänget är alltid "längst ifrån" och kan inte se föreställningen. Men de brukar lösa det så att de har en ledig lördag var just för detta. På lördagarna är det nämligen inte lika mycket efterarbete då det inte behöver förberedas mat till nästa dag.

Sen ska ni veta att det inte bara handlar om matlagning. Det är en sjuhelsickes massa disk att ta hand om också. Tommy håller undan när de är i köket Men tallrikar, bestick, glas och kaffemuggar hjälps de år med.

Oj, höll på att glömma efterrätten. Och det är kanske inte konstigt eftersom den så att säga är extern. Specialbeställd chokladtryffel från Konditori Bondkakan förgyller våra gästers kaffedrickande efter maten. Som sammetstapeter ... (internt skämt)

När det gäller biljettläget så meddelas att vi fått ett antal åter från kommunens personalförening som hade preliminärbokat nästan hela föreställningen den 5/2. Det betyder att det finns totalt:
27 st till den 5/2
5 st till den 11/2
45 st till den 16/2
2 st till den 18/2
Hitintills har vi sålt 1 316 biljetter. Och de 79 resterande kommer säkert att snart vara slut.

I kväll har vi förresten varit i väg ett litet gäng och tittat på genrepet av Atlas Copcos spex i samband med Hindersmässan och Bergshanteringens vänners stora stora konferens och middag på lördag. Varför det då? Jo för att vår medlem Thomas Karlsson i år är med i detta och hade den goda smaken att bjuda sina vänner i revysällskapet. Dessutom fyller han år idag, den gode Thomas. Föreställningen var kanon så vi säger tack och grattis!

Kökskvartetten i full gång: Anne-Marie hackar, Kjell putsar kött, Inga är på språng och Tommy diskar.

Foto: Gunnar Öquist

Hänt i veckan

Nu har det gått exakt fyra dygn sedan finalen klingade ut efter den andra föreställningen av Medelvärlden. Och då ska man beakta att det var efter i princip en hel veckas repetitioner, genrep och premiär - utan avbrott.

Så klart att det har känts konstigt. Skönt på sätt vis, men samtidigt lite tomt. Dessbättre är det snart dags igen och då kan det vara bra att ladda upp med ett litet blogginlägg.

Det är en kritisk föreställning, den vi ska göra på fredag kväll just av ovan nämnda anledning. Egentligen borde man ha haft en repetition, modell italiensk, under veckan. Men det finns gränser även för amatörer.

Vad som har hänt annars under veckan är att vi satt in en extraföreställning. Det blir på onsdagen den sista veckan, alltså 16 februari. Enligt färsk uppgift från Mait så finns det just nu totalt 96 biljetter kvar och det i första hand till den 11/2 och den 16/2. Några enstaka även till den 18/2. I kväll såldes den 1300:e biljetten. Fantastiskt!

På lördag ska vi ha den första av våra fyra skrivtolkade föreställningar. Det innebär att Dag sitter fast vid datorn för göra power point-bilder med tre rader på varje av hela manuset. Förra året gjorde han cirka 2 000 bilder! Men han tröstar sig med att det nog bara blir 1 500 i år...

Visste ni förresten att vi har gjort vårt snyggaste program nånsin? Och det vill inte säga lite för jag vill nog påstå att vi alltid har snygga program. De läckra porträttbilderna är tagna av Sandra Höjer som är en jätteduktig fotograf och samtidigt medlem i vår ensemble.

Sandra Höjer fotad av .... Sandra Höjer.

Snacka om nyheter!

Premiären blev inte bara en vanlig premiär. Den blev också en överraskning för publiken och förmodligen även en del av Medelvärldsbefolkningen. För döm om mångas förvåning när det mitt i en sketch med nyhetsuppläsning, inträder en livs levande Lelle Printer på scenen och på klassiskt På håret-vis läser nyskriva telegram!

- Jag var på toa och hörde en röst som jag kände igen utan att kunna placera. När jag kom in fick jag se att det stod "På håret" på bildskärmen och att det var Lelle Printer som stod där och läste nyheter. Det var en klart häftig upplevelse, berättade en av premiärgästerna efteråt.

Att publiken uppskattade inslaget var det ingen tvekan om. Den ena fyndigheten efter den andra levererades i rask telegramtakt och folk tjöt av skratt och applåderade vilt. Det var inte helt lätt för Stefan och Morgan att fortsätta sin karriär som byxlösa nyhetsuppläsare när Lelle var klar...

Hur kommer sig nu detta? Jo, vi har köpt en del texter till föreställningen av Hans "Lelle Printer" Dahlman. (För er som till äventyrs inte vet vem vi pratar om hänvisas till www.lelleprinter.nu.) I samband med dessa kontakter bjöd vi in honom till valfri föreställning varpå han valde premiären. Han erbjöd sig dessutom att läsa nyheter utan att ha en aning om att vi redan hade ett sådant inslag. Men det blev liksom ännu roligare när han kunde komma in och avbryta det som pågick.

Ett klassiskt Lelle Printer-telegram från åren med På Håret låter så här:
”Vid en flygplanskapning tidigt idag på morgonen har tre medlemmar av den japanska kamikazegruppen Döda Armén, tagit sig själva som gisslan och hotar nu att avrätta sig, en efter en, om deras krav uppfylls.” Det är för övrigt Lelle Printer som har formulerat den kända sentensen: ”Livets mening är att pågå.”

Inslaget från vår premiär filmades påpassligt av vår webmaster som redan lagt ut ett klipp på vår hemsida:
http://lekebergsrevyn.se.autobot.binero.se/webb_film.asp?visa=17

För oss i revysällskapet var det extra kul att ha Hans med på premiärfesten där han bland annat höll ett litet tal och berättade om sin upplevelse i Lekeberg. Bland annat sa han att han var rörd över att se det stora engagemanget som fanns hos alla som jobbade under kvällen. Han menade på fullt allvar att vi borde bjuda in kulturministern till Sparbanksbörsen så att hon skulle fås att förstå hur viktigt det är med den här typen av underhållning.

För övrigt gick det naturligtvis jättebra med allting. Precis som sig bör på en premiär!

Från och med nu kommer Medelvärldsbloggen inte att aktiveras varje dag. men minst en gång i veckan - och kanske mer - utlovas. Vi har fortfarande några produktionsgruppers arbete kvar att spegla; kökets och servicegruppens. Till detta och mycket annat återkommer vi alltså under de närmaste sex veckorna.

Ni missade väl inte NA:s trevliga reportage i dag? Roligt med nya vinklingar.
http://na.se/nyheter/lekeberg/1.1068207-medelvarlden-bakom-kulisserna

Hans "Lelle Printer" Dahlman ryckte in och läste nya telegram på premiären.
Foto: Gunnar Öquist

Åtta timmar kvar till premiär!

Då är genrepet genomfört och allt gck i stort sett bra. För att trissa upp spänningen lite så pajade en dator innan start samtidigt som köket hade problem med tiden för matlagningen. Men genrepspubliken verkade inte ta illa upp för att de fick vänta lite längre än vad som sagt. Och när det väl drog i gång så löpte allt som det skulle. Med den äran!

Man ska veta att ett genrep på en lekebergsrevy är mera som en premiär. Fullsatt salong med gäster och hela kittet med mat och dryck. Att det är nära och kära som sitter där betyder inte att det blir en självklar uppbackning med skratt och applåder. Tvärtom så är det alltid så att genrepspubliken är mer stillsam än vanlig betalande publik. Varför vet jag inte riktigt, men så är det.

Hursomhelst så kom det loss i mitten av andra akten. När Linnea och Joanna hade gjort sitt nummer och Kerstin och Morgan iscensatte Bilprövningen, så började stämningen stiga. I andra akten var publiken med ännu mer och på slutet stod de upp. Visserligen lite påhejade av aktörerna, men ändå...

Vi är alltså nöjda, det gick precis så bra som ett genrep ska gå. Det är nämligen viktigt att det inte går perfekt. Man måste ha lite kvar att tagga sig för. Och det kommer vi att göra, lita på det.

Avslutningsvis några rader om vår minsta lilla avdelning, den som haft riktigt bråda dagar nu de allra senaste. Jag talar om smink & peruk som i år har mer jobb än vanligt på grund av dubiösa och effektfulla uppenbarelser. Sara Eriksson sköter om allt detta med bravur. Ni ska veta att hon bara är 20 år och jobbar heltid som egen företagare i frisörbranschen i Örebro.

Under senare år har Sara genom våra olika samarbetsprojekt och kurser även fått lära sig mycket om maskläggning, och dessutom har hon fått rycka in när Länsteaterns  Giovanni Indelicato har behövt hjälp i olika sammanhang. Sparbanksbörsens sminkavdelning organiserar hon med erfaren hand och vi är verkligen glada att vi har hennne hos oss. Till sin hjälp har hon för andra året 15-åriga Alice Steén och tur är väl det, för utan Alice skulle inte ens Sara hinna med...

Om det här varit en nedräkningsblogg så har den hitintills aldrig gjort mer skäl för namnet. Just nu är det ganska exakt åtta timmar kvar tills dess att ljuset släcks i salongen, surrandet vid borden tystnar, filmduken rullas ner och...

Sminket en timme före genrepsstart. I centrum: Sara Eriksson.

Pianist med nybruten hand kvällens hjälte

Har inte kunnat blogga på några dagar på grund av sena repkvällar och tidiga jobbmorgnar. Men har tänkt ända sedan sist att nu är det orkesterns tur att få ett eget avsnitt. Då hade jag naturligtvis tänkt framhålla alla förelar med det här gänget - som att de är trogna, stabila, glada, gulliga, välljudande och tålmodiga.

Det tänker jag också göra, men innan jag går in på detaljerna så måste jag utse kvällens abosluta hjälte i alla kategorier, nämligen vår kapellmästare och pianist Anders Ekstrand! Anders halkade i morse och bröt handleden. Efter att ha tillbringat hela dagen på vårdcentral, akut, röntgen mm, så kommer han in strax innan genomdraget ska börja och sätter sig vid piano och synt och spelar!

Klart att det har gjort ont och att några små tag med vänsterfingrarna har varit extra svåra. Men han fixade det och fick därmed vara med om den absolut bästa repetitionen hitintills. Suveränt gjort, hoppas nu bara att det inte kommer eftervärkningar...

Vår revyorketster har hållit ihop i tre säsonger nu och vi är oerhört glada över att den finns. Det är nämligen långt ifrån alla små lokalrevyer förunnat att han en egen orkester. Anders Ekstrand har varit med sedan starten 1998, borta några år på grund av sjukdom men kom igen på bred front för tre år sedan. Han är en klippa med sin erfarenhet och stora musikalitet och trots att han jobbat med musik i hela sitt liv, så vill han alltså ägna fritiden åt oss.

Lika mycket veteran är allas vår trumslagarpojke, Micke Elofsson. Också han var med när vi startade - då var han bara 18 år - och precis som Anders har han hållit sig undan ett antal för att dyka upp med förnyad kraft. Micke är oerhört ambitiös och sprider mycket glädje och värme genom sitt glada och trevliga sätt.

Gitarristen Kjell Söderin dök upp under förarbetet till revyn På egna ben hösten 2004 för att han tyckte synd om oss som tillfälligt var utan gitarrist. "Jag kan hjälpa er på repetitionerna, tills ni får tag i en ordinarie", sa han oskuldsfullt för att sedan aldrig komma därifrån. Kjell är orkesterns fixar-Nisse, den som tar fram noter och  filer med låtar samtidigt som han organiserar träffar och lokaler. Alltid lika effektiv och alltid lika sugen på at spela.

Nyast i gänget är basisten Agne Björklund som även han börjar få rutin på revyscenen. Efter vår första revymusikal på Sparbanksbörsen stod vi helt plötsligt baslösa. Då kom han, precis som Kjell några år tidigare, som en räddare i nöden och etablerade sig snabbt som en stor, trygg och inte minst rolig fjärdedel i kvartetten. Be Agne berätta historia och var beredd på det värsta...

För övrigt så hade vi ett riktigt, riktigt bra genomdrag i kväll - vilket naturligtvis var nödvändigt med tanke på att vi i morgon torsdag har genrep med 110 gäster i salongen. Då är det också genrep för köks- och servicepersonal och på fredag smäller vi till med premiär.

Avslutningsvis konstateras att det i detta revysällskap för andra gången på en vecka finns en Micke som fått barn. Jättegrattis och stor kram från oss alla till Micke och Maria Strömberg vars trea blev en liten flicka.

Revyns hjärta - orkestern - med dagens hjälte Anders Ekstrand till höger.
Foto: Gunnar Öquist

Värdefull trygghet

Det kan aldrig nog poängteras hur viktigt det är med det som vi lite slarvigt kallar "kringarbetare". Alltså i princip alla de som ser till att det som sker på scenen fungerar. Att det finns kläder, smink, peruker, scenografi och rekvisita är ju helt nödvändigt. Utan tekniken vore vi också rökta. Bra ljud och ljudeffekter samt ljussättning är en del av helhetsupplevelsen, ja rent av en förutsättning för att publiken ska kunna ta del av innehållet. Att vi får i oss fast och flytande föda mellan varven är en annan nödvändighet för fortsatt arbete.

I det läge som vi befinner oss just nu - fem dagar kvar till premiär - så är det viktigare än vanligt att allt det här som sker "runt omkring" rullar på. Idag har jag haft en lite euforisk känsla för att det funkar så himla bra. Det är en oerhörd trygghet när Kjell och Mait är med och tittar, plockar fram prylar, gör installationer på scenen, ser till att allt det där som måste fixas snabbt blir åtgärdat. De noterar, betar av sina listor och lägger mycket tid på att smörja maskineriet. Har blick för vad som måste göras, tar egna initiativ.

Och inte nog med detta. De ser till att vi får näringstillförsel också. Tillsammans med Annika och Gill ger de oss energi och styrka i form av fika och mellanmål samt även lagad mat när vi repar hela dagar. Det kallar jag trygghet!

Vårt teknikgäng är också en trygghet och en framgångsfaktor. Idag har de varit där allihop och helt plötsligt så bara händer det saker, så man blir alldeles salig. Det är en härlig känsla när alla har myggor, när man får se scenbilden ljussatt och när sedan orkesterns medhörning är inkopplad - ja då är lyckan fullkomlig. I år är det extra mycket teknikjobb eftersom vi har både vanliga och rörliga bilder som en del av handling och scenografi. Här finns en kreativitet som betyder mycket för det färdiga resultatet. Att Dag sedan kommer att skrivtolka hela manuset för fyra speciella föreställningar ska vi återkomma till. Stort tack för idag till Dag, Bosse, Ingemar, Johan, Håkan och Marcus. Utan er vore vi intet.

NA hade på Lekebergssidan ett trevligt reportage om oss idag. Dessutom har vi haft Karlskoga Tidning på besök, också mycket trivsamt. Karlskoga-Kuriren kommer att göra en artikel och Läns-Posten, NA och Kulturdelen.com är på plats på premiären. I går var vi med på radion, så vi kan definitivt inte klaga på mediernas intresse.

P.S. I går fick vår "Ljud-Micke" sitt första barn, en dotter. Grattis från alla oss!

Livsuppehållande arbete som uppskattas mycket!

Tekniken -  förutsättningen för att vi ska synas och höras.

Det ena roligare än det andra...

Ibland undrar jag hur man är funtad om man skrattar varje gång man ser en sketch som man själv varit med och jobbat ´med sedan starten. Förvisso inte skrivit texten till själv, men ändå hört och sett minst tjugo gånger. Idag skrattade jag så jag grät och inte kunde se manuset när en av aktörerna bad om hjälp. Och det är ta mej katten - för övrigt ett ovanligt välfunnet uttryck i det här sammanhanget - inte bara jag som skrattar. Övriga aktörer och kringfolk strömmade till för att de så gärna ville se "Kattproblem" - igen.

Ni som är med i produktionen vet ju nu precis vad jag menar. Ni övriga får tåla er tills ni sett föreställningen. Jag kan ju inte avslöja allt redan nu, bara trissa upp förväntningarna lite. Det som gör Kattrpoblem så oerhört rolig är egentligen inte själva innehållet eller manuset. Det är helt och hållet aktörernas förtjänst. Stefan gör här en enastående karaktärstolkning av ... ja, nu är vi där igen. Inte avslöja för mycket.

Jag skrattar åt andra nummer också, om än något mer behärskat. Liknande effekt har dock ett av inslagen i "Klockan tickar". När den helskruvade tonårssonen kommer ut på scenen och pratar blattesvenska då brister det alltid. Liksom när den samme son ska battla mikrofon med sin något töntiga pappa...

Aktörernas insatser är ovärderliga och jag förvånas ofta över vad man kan göra med ett manus. Manuset är naturligtvis viktigt, det är själva grunden. Men det är de som ska tolka och överföra innehållet till publiken som är hjältarna. Att publiken skrattar och begrundar beror också mycket på igenkänningsprincipen. ´Bra texter och sketcher innehåller sådant som den vanliga publiken - Medelsvensson - känner igen sig i.

Det är möte i Svenska akademins språknämnd där Irén, Gunnar och Anneli är ledamöter.

Den välsignade återväxten

Vi har alltid haft förmånen att ha ungdomar med i våra produktioner. Redan 1999, när vi satte upp revyn Rådlöst i Edsbergs bygdegård, hade vi fyra 11-åringar med ensemblen. "Juniorerna" som de kallades hade yngre syskon som efter föreställningsperioden, med hjälp av några vuxna, gjorde en bejublad egen version av av revyn. De fick då heta "Miniorerna" och upprepade succén även året därpå.

Såväl juniorerna som miniorerna har funnits med under årens lopp - i olika utsträckning och omfattning - och några är med även i år. Linnea Börjesson (20) på scenen, Cecilia Ekström (21) som koreograf och Johan Söderberg (23) som tekniker.

Återväxten är oerhört viktig och vi är därför lite extra glada i år då medelåldern i ensemblen dragits ner ordentligt tack vare att vi har så många ungdomar med. Var gränsen till "vuxen" går kan naturligtvis diskuteras, men det känns naturligt att nämna Erik Johansson 12, Moa Elliot 13, Alva Edlund 13, Amanda Höjer 15, och Alexandra Bergström 19 år. På andra sidan om 20-årsstrecket har vi Linnea Börjesson, Joanna Lysén och Sandra Höjer. I sminket hittar vi Sara Eriksson 20 år och lillbrorsan Marcus finns med i teknikgruppen.

Och när revyn är färdigspelad drar Rebecka Elliot i gång den alldeles speciella ungdomsgruppen som bildades förra året i samband med "Supermusikalen". Där har vi då ytterligare ett femtontal presumtiva artister och musiker mellan 10 och 20 år.

Så det känns som om den är tryggad, återväxten.

Moa och Erik är två av våra många ungdomar.
Foto: Gunnar Öquist

Sång är som musik för mina öron

Mer än halva föreställningen består av musiknummer och finessen med en revy är ju att man tar låtar som folk känner igen och skriver nya texter till dem. Innebörden ska oftast på något sätt kopplas till originaltexten, till exempel att "Var är tvålen broder?" blir "Var är målet Mona?". Eller att "Bra vibrationer" hos oss heter "Bra diskussioner".

Att jobba med musikinlslag kräver först och främst själva bakgrunden, kompet. Att vi har en orkester är vi därför oerhört tacksamma för och till denna ska vi återkomma inom någon av de närmaste dagarna. Men någon eller några ska ju framföra låtarna och dessbättre har vi talanger till detta utöver det vanliga i vår ensemble.

Rebecka Elliot är nu med hos oss för tredje året och när vi fångade upp henne hade hon just tävlat i Karaoke-SM där hon slutade som tvåa. Men inte nog med att hon ville sjunga hos oss, hon tog även med sin då 11-åriga dotter Moa som visade sig ha en "pipa" som fick folk att haja till ordentligt. När Moa förra året fick sällskap av jämngamla Erik Johansson så föddes en duo som även i år får scenen att gunga.

Rebecka, Moa och Erik får utgöra exempel på hur roligt och viktigt det är med sång i en revy. Hos oss är det dessbättre så att många sjunger riktigt riktigt bra och allra bäst - alla tycker om att sjunga. Vi har dessutom flera nummer där stämsång lyfter låtarna till ännu högre höjder. Och i år avslutar vi med en finalsång av det lite ovanligare slaget. En som vi hoppas får publiken att stå upp och sjunga med!

Rebecka med svärdet i högsta hugg i sång- och dansnumret "Fakirens klagan".
Foto: Gunnar Öquist

Två dagar, två akter

Vi har just lämnat två viktiga dagar bakom oss. Under lördagen och söndagen har vi haft så kallat genomdrag för första gången och det är alltid lika spännande och roligt. Inte så att vi har gjort allt i en enda flygande fläng, men vi har för första gången framfört alla nummer i den ordning de ska komma i föreställningen.

Det är kul på flera sätt. Många av de medverkande har inte sett vissa nummer som de inte själva medverkar i och blir därmed en sorts provpublik. På tal om publik så hade vi flera tillfälliga gäster i lördags, både små och stora, som också hjälpte oss att reagera. Kom gärna och hälsa på flera gånger, både ni och andra. Vi repar i stort sett varje dag (inte onsdag och fredag denna vecka).

I vilken ordning man placerar numren är alltid trixigt när man sätter ihop en revy. Det ska bli en bra blandning av sketch och musik, roligt och mera eftertänksamt. Och så ska folk hinna byta om. Man måste även tänka på att det inte blir alltför långt mellan insatserna. Då finns risken att man går ner i energinivå.

I Medelvärdlen har vi ju en röd tråd som för handlingen framåt. Det är tacksamt just för att det ger de enskilda numren en tydligare innebörd. Okej, en och annan melodiradioövergång förekommer kanske. Men vi är helnöjda med hur vi har kunnat knyta ihop vår historia.

Dagens genomdrag av andra akten får symboliseras med en bild på en liten grupp. Det är Lekebergs "ess" som funderar på framtiden i sången "Var är målet Mona?". Ett nummer i trestämmig a capella-kör, så himla bra!

Tack för den här helgen alla inblandade. Ser fram emot att få fortsätta jobbet i morgon kväll.

P.S. 1 030 biljetter är nu sålda...

Körövning med stor koncentration. Foto: Gunnar Öquist

Det är de små små detaljerna....

När man kommer in i den sista repetitionsfasen, den då man slängt manus och gradvis får fram rekvisita och kostym, då inser man verkligen hur stor betydelse dessa "detaljer" har. Inte bara för att publiken så småningom ska få helheten, utan lika mycket för att aktörerna växer på scenen.

När Anders Wallbom kommer ut som agitatorisk skogsmurvel i vindkraftmedleyt och sjunger iklädd en färgsprakande Pontare-kreation, så får han ännu bättre kraft och styrka i sitt agerande. För att inte tala om när de småflummiga tjejerna ska framträda i samma nummer. Att se Maud, Sandra, Alexandra, Amanda och Alva i omsorgsfullt utvalda hippekläder var gårdagens höjdare. Sist men inte minst: Saras uppenbarelse som lila linne-madam i  "Självförverkligandet" lyfte både henne och hela sketchen.

Kostymgänget som i år leds av Britt Ek har oerhört bråda dagar just nu. Den fasta gruppen består av Birgitta Hultin och Ingegerd Oberg men när det behövs så rycker Annika Forsberg in och hjälper till (när hon inte servar alla andra med fika eller sufflerar). Och hemma sitter Lotten Gustavsson och syr 60-talskostymer till vår herrkvartett som ska bli Lekebergs svar på The Temptations ...

I "Fakirens klagan" har vi satsat på haremsdräkter i lila, cerise och guld. Och det blir SÅ snyggt. Linnea och Joanna som älvor i vindkraftmedleyt är en annan uppenbarelse. För att inte tala om våra fyra superstars Anneli, Susanne, Sara och Rebecka i.... Ja det där ska faktiskt vara en hemlighet ända till slutet av föreställningen. Och då handlar det inte om mängden kostym...

Utan just de små små detaljerna!

Ingegerd, Britt, Annika och Birgitta i sin "sy-lya" på övervåningen.